Mitt liv som ickegravid

Det här är mitt nya liv, mitt nya hemliga liv, eller åtminstone hemligt mellan mig och min Daniel, och nu mer med alla som läser denna blogg!
Mitt nya liv är uppdelat i månader, faser, perioder.
Det mesta kretsar kring vad som syns eller inte syns i mina trosor, på mina fingrar, i almanackan, på stickor, vad som känns eller inte känns i magen, i mitt humör, i mina bröst och så vidare.

Aldrig hade jag väl trott att jag kunde vara så nära min kropp, att min kropp kunde vara så talande och berätta saker för mig. Aldrig hade jag väl heller trott att min kropp kunde vara så lömsk, så elak, så manipulativ och vilseledande. Att kropp och själ hör ihop har verkligen blivit en sanning under den här tiden.

Förra sommaren, augusti: ska vi försöka bli gravida? Glittrande ögon, pirr i magen, förväntan, lycka, planer, kärlek, händer som bara ville hålla i varandra. Mens som kom och gick, kom och gick, kom och gick… Vi började föra protokoll, antal ligg, när fick jag mens, när borde jag i så fall haft ägglossning, hur hade vi sex, var hade vi sex, vilka symptom hade jag. Oregelbunden mens som fick oss att förstå att våra små försök inte egentligen någonsin hade kunnat resultera i något mer. Okej, då börjar vi om. Vi får ligga oftare och mer så att vi prickar rätt. Vi försöker en stund till, det är ingen fara. Inget händer, mensen kom och gick och kom och gick. Okej, nåt verkar inte stämma riktigt. Ja men vi försöker helt enkelt med nåt nytt, det är luuuuugnt, genomsnittsparet försöker i 7 månader. Ägglossningstest, okej det är nog bra. Mensen kom och gick och kom och gick. Och här är vi nu. Mensen kom precis. Och gick…

Den här fasen som jag är i nu; ”eftermensenperioden”, är rätt okej tycker jag ändå. Det är i den här fasen som inte allt kretsar kring barn, det är i den här fasen jag ska satsa på karriären, bli smal igen, börja dansa salsa. Och kanske är jag väl egentligen alldeles för ung för att skaffa barn. Den här fasen är skön, mensen har precis varit och det är en stund till ägglossning, det finns liksom inget att göra, inget som går att påverka, inget att bli besviken över.

Så kommer då ”väntapåägglossningsfasen”, det här är den första och mest intensiva ”tittaitrosanperioden”, den period som är extremt kroppsfixerad, det är fokus på min mutta, vad som finns i den och vad som finns utanför, det är fokus på ligg och sperma, det är fokus på kiss på sticka och känningar i magen. Älskling, jag tror nog att jag har ägglossning! Aha, bäst vi ligger! Det här ligget är mest spännande och roligt. Dagen efter: älskling; jag kan bygga en bro av slidsekret mellan tummen och pekfingret, jag tror jag har ägglossning! Men vad visar stickan? Nja, inte så mycket, men jag kan ju bygga en bro, hör du inte vad jag säger?! Ja men då är det bäst vi ligger. Det är fortfarande roligt och skönt, två dagar i rad! Älskling? Ja? Jag tror nog att det är idag jag har ägglossning, det ser ut som äggvita i trosan och jag känner värk i magen. Liten suck, okej, vi ligger. Nu börjar det bli lite drygt, ingen är egentligen sugen och orgasmen är lite längre bort. Älskling… alltså sorry, men nu visar stickan att jag verkligen har ägglossning! Eller i alla fall att jag ska ha det inom de närmsta 24 timmarna. Så jag tror att det är bra om vi ligger både i dag och imorgon… Ja det är inte mycket att göra, det är bara att knulla på. Nu är det lite skavsårigt och vi får kämpa oss fram till våra orgasmer, efter att först kämpat oss fram till den där kåtheten som känns ganska nödvändig ändå. Men vi ligger och ligger och ligger.

Så kommer då ”väntapåmensenfasen”. Här är min kropp ond mot mig. Den ger mig alla och inga symptom och jag känner efter så in i helvete. Dagen börjar med att jag inser att brösten spänner, ja uj vad dom spänner, och i spegeln ser jag minsann att det vänstra bröstet står rätt ut och det brukar det väl inte göra, älskling, brukar jag ha så här många blodådror på höger bröst verkligen? Men jasså, en sån där flytning brukar jag väl inte ha och oj vad känslig jag blev för lukter plötsligt, kände du också hur starkt det luktade där borta? Visst är jag väl trött också, älskling jag är jättetrött, blink blink, vad kan det bero på? Illamående, kissnödig, ledsen, hungrig, ja oj vad jag har varit gravid varenda jävla månad. Och så går dagarna och mensen är sen och jag lovar mig själv att inte testa och så gör jag det ändå och det visar negativt och jag vet ju att det kan ta några dagar så jag testar igen och kissar på sticka efter sticka och glor så in i helvete i mina trosor efter mensen att jag snart kommer bränna hål i dom.

Och mycket riktigt, mensen kommer alltid. Jag är inte gravid. Fast jag ville, fast jag trodde, fast jag hoppades och längtade. Besvikelsen slår till mig hårt i magen. Jag blir ledsen. Vi blir ledsna. Känner oss töntiga för att vi blir ledsna, blir det ändå, är det nåt som är fel och varför blir det aldrig och fan, vi skulle ha legat mer. Vi låter oss vara ledsna en stund. Det blir bättre, vi försöker igen.
Så går det några dagar och så är mensen över, jag hamnar i eftermensenpeioden, och det är helt okej. Jag ska satsa på karriären och bli smal igen och varför inte börja dansa salsa?